Tiden går här på Öckerö och det är inte lätt att ta sig tid att
skriva ett inlägg och när man väl gör det frågar man sig vart man ska börja…
Ja börjar med förra veckan. Vi hade en man här på Öckerö som heter
Jay Bennett, han är på nått sätt involverad i UMU och han pratade på vårt
ungdomsbibelstudie och hade även en heldag i församlingen om bön. Fast de
visade sig att de inte alls var de han pratade om. De han ville få fram var att
vi skulle förstå hur mycket Gud älskar oss och hur lite vi kan göra för att
förtjäna den kärleken. Att vi inte kan göra något alls. Jag har nog hela mitt
liv haft lite svårt att fatta hur mycket Gud älskar mig. Visst ja vet de i
skallen och kan alltid svara att han älskar mig så ofantligt mycket mer än ja
kan fatta, men ändå har de nog aldrig riktigt landat i mitt hjärta. Det är
svårt det där. Men Jay visade oss en video som ja önskar att du ska ta dig tid
att titta på med.
Det är ett klipp om en pojke som föddes med en CP-skada och
doktorerna sa till föräldrarna att de kunde lämna bort sin pojke om de ville..
men de ville de inte alls. Efter ett tag insåg de att denna pojken var väldigt intelligent
och de uppfann en dator så att de kunde kommunicera med pojken. En dag frågade
pojken sin far om inte de kunde springa ett maraton som samlade in pengar till handikappade,
pappan sa till sin son, du kan ju inte springa.. men de konstruerade en
speciell vagn som pojken kunde sitta i medans pappan sprang och putte honom
framför sig. Så de ställde upp och klarade loppet. Ett tag senare frågade
pojken sin pappa om de kunde springa Iron Man som är det svåraste loppet i
världen ett triatlon. Titta och se hur pappan tar sin son igenom det…
Tänk dig att du är sonen och pappan är Gud. Se hur Gud får dig att
genomföra ett triatlon utan att du kan hjälpa till alls.
Så stor är Guds kärlek till dig och mig!
Annars har de hänt en del annat. Vi har varit på konfaläger med 34
av våra konfirmander. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå men de gick
faktiskt bra! Vi hade så kul och jag fick lära känna några av dem på djupet.
Tacka Gud för de han gjorde i våra konfirmander på lägret och be att de ska
stanna kvar i deras hjärtan..
Be också att Gud ska visa oss sin kärlek och att vi ska kunna ta emot den.
Nu är de inte lång tid kvar innan vi avslutar på Karlskoga.. men
på ett sätt längtar ja dit lite.. För jag saknad de underbara människor som
finns där.
Allt gott /Anna
