Dags att säga hej då

Så var det dags att försöka knyta ihop säcken. I onsdags avslutades Våga tro-kursen efter tre härliga dagar på Karlskoga folkhögskola. Det var fantastiskt att få komma tillbaks dit och prata med de andra eleverna, både de i den egna kursen och de som går andra utbildningar på skolan. Det blev många bra samtal med de elever som finns mer permanent på skolan på skolan. Det är härligt att få hålla de där samtalen där man verkligen ser hur kuggarna snurrar och hur det faktiskt händer någonting. Kanske inte en direkt omvändelse men ett steg på vägen, en tankekedja som har satts igång hos de där människorna man lärt sig att älska under sina perioder på Karlskoga.

Det allra härligaste har dock, för min del, varit samtalen inom klassen. Att möta kurskamraterna igen och höra om hur Gud jobbat och fortsätter jobba med dem. Om hur Gud drar i dem mot nya äventyr, i hans närhet. Många av oss har haft jobbiga perioder och det är klart att det är jobbigt att se människor man älskar må dåligt, men jag är övertygad om att Gud jobbat i oss alla och jag vet att han inte utsätter oss för sånt som vi inte kan klara av. Jag tillhör själv den gruppen som haft det jobbigt. Det har varit mycket att bearbeta, och en hel del finns nog fortfarande kvar, men jag vet att det fått mig att växa som person och att det varit saker som jag faktiskt behövt gå igenom. Dessutom vet jag att Gud gått vid min sida hela vägen, annars hade jag inte klarat av det.

Det har nu gått över en vecka sedan vi lämnade Oskarshamn. Sedan dess har det hunnit hända mycket. Ett nytt samfund har bildats, nu är det bara att be och jobba för att detta ska hjälpa till föra  kristenheten i Sverige på rätt bana igen. Själv var jag på equmenias rikstämma där det kanske inte fattades fullt så stora beslut. Under dessa dagar blev jag ombedd att hålla en liten redovisning av Våga tro-terminen för utbildningens styrgrupp. Jag fick 2-3 minuter på mig. Jag fick verkligen tänka till för att försöka hitta kärnan i det vi gjort. Jag kom fram till att det nog mest handlat om att finnas. Jag, Jenny och Rebecca har kommit in i en församling som krympt mer och mer under massa år och där många nog tappat gnistan. Vi har tillsammans med Karl och Johanna fått försöka vara den gnista som tänder elden igen. Kanske mest genom att bara finnas. Genom att i samtal och undervisning försöka peka på att det finns något mer, att det finns hopp. Att Gud är större och att det han vill ge oss och det vi kan göra i honom är så mycket större en det vi nu är nöjda med (och det ”vi” jag nu talar om är inte bara Baptistkyrkan i Oskarshamn utan åtminstone kyrkan på riksnivå).

Det har varit fantastiskt att få vara en del av denna gnista och det finns så många församlingar i Sverige som behöver en sån gnista. Och jag är övertygad om att det finns många människor som vill vara den gnistan. Men det är inte enkelt. Det kostar. Man får ge mycket.

När jag sökte lärjungaåret (den utbildning som består av Apg29 och Våga tro) hade jag räknat med att Kongo skulle vara tufft och att praktiken i en pionjärförsamling mest skulle bjuda på inspiration. Och visst har det varit en vår som gett inspiration och glädje. Och visst var Kongo tufft stundtals, men jämfört med Oskarshamn bleknar det. Jag hade räknat med en relativt enkel vår. Jag hade inte räknat med att jag skulle gråta för första gången sedan jag var typ tio eller med alla de där tillfällena då jag kände att nu går jag ner till havet och suttar min bibel och gör slut med Gud, inte därför att jag inte tror att det är sant (det vet jag att det är), utan därför att jag inte orkar mer. Nu kastade jag aldrig bibeln, och helt ärligt vet jag ju att jag inte skulle klara av att leva utan Jesus. Och att bli så svag att jag inte kunde hålla uppe leendet utan faktiskt var tvungen att släppa in människor i det där inre mörkret har faktiskt varit ganska befriande. Jag tror att Gud har utnyttjat det här året för att få växa i mig.

Och även om terminen varit jobbig är det mycket jag kommer sakna. Att leva så nära Jenny, Rebecca, Karl, Johanna och Gabriel som jag gjort den här terminen har ofta varit skitjobbigt (kanske delvis för att jag ibland önskat att vi levde ännu närmre varandra), men det har också varit fantastiskt givande. Även om vi kommer ses igen så kommer jag sakna dem alla något otroligt. Jag kommer också sakna de där tillfällena då någon plockat fram gitarren eller satt sig vid pianot för att spela lite lovsång. Jag kommer sakna andakterna. Jag kommer sakna församlingen, ledningsgruppmötena, ungdomarna och killgruppen. Jag kommer att sakna att få uppdatera bloggen (men det kanske man kan råda bot på). Och jag kommer att sakna Oskarshamn, som jag ganska tidigt kallade för världens ände (ett uttalande som jag fortfarande inte är helt beredd att ta tillbaka ännu), och alla fantastiska människor jag lärt känna där.

Men nu är det tid att blicka framåt. Vad framtiden har i beredskap åt mig vet jag inte riktigt, men det vilar i Guds hand och det gör att jag trotts osäkerheten känner mig trygg. Jag vet att jag kan lita på att han leder mig och min bön är att jag ska hitta hans väg (naturligtvis finns det dock tillfällen då jag önskar att han hade lite bättre framförhållning). Nu önskar jag er alla en trevlig sommar, och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand.

Med en hel massa kärlek och med önskan om Guds frid och välsignelse i ditt liv /Jonatan Forsling