Det allra härligaste har dock, för min del, varit samtalen inom klassen. Att möta kurskamraterna igen och höra om hur Gud jobbat och fortsätter jobba med dem. Om hur Gud drar i dem mot nya äventyr, i hans närhet. Många av oss har haft jobbiga perioder och det är klart att det är jobbigt att se människor man älskar må dåligt, men jag är övertygad om att Gud jobbat i oss alla och jag vet att han inte utsätter oss för sånt som vi inte kan klara av. Jag tillhör själv den gruppen som haft det jobbigt. Det har varit mycket att bearbeta, och en hel del finns nog fortfarande kvar, men jag vet att det fått mig att växa som person och att det varit saker som jag faktiskt behövt gå igenom. Dessutom vet jag att Gud gått vid min sida hela vägen, annars hade jag inte klarat av det.

Det har nu gått över en vecka sedan vi lämnade Oskarshamn. Sedan dess har det hunnit hända mycket. Ett nytt samfund har bildats, nu är det bara att be och jobba för att detta ska hjälpa till föra  kristenheten i Sverige på rätt bana igen. Själv var jag på equmenias rikstämma där det kanske inte fattades fullt så stora beslut. Under dessa dagar blev jag ombedd att hålla en liten redovisning av Våga tro-terminen för utbildningens styrgrupp. Jag fick 2-3 minuter på mig. Jag fick verkligen tänka till för att försöka hitta kärnan i det vi gjort. Jag kom fram till att det nog mest handlat om att finnas. Jag, Jenny och Rebecca har kommit in i en församling som krympt mer och mer under massa år och där många nog tappat gnistan. Vi har tillsammans med Karl och Johanna fått försöka vara den gnista som tänder elden igen. Kanske mest genom att bara finnas. Genom att i samtal och undervisning försöka peka på att det finns något mer, att det finns hopp. Att Gud är större och att det han vill ge oss och det vi kan göra i honom är så mycket större en det vi nu är nöjda med (och det ”vi” jag nu talar om är inte bara Baptistkyrkan i Oskarshamn utan åtminstone kyrkan på riksnivå).

Det har varit fantastiskt att få vara en del av denna gnista och det finns så många församlingar i Sverige som behöver en sån gnista. Och jag är övertygad om att det finns många människor som vill vara den gnistan. Men det är inte enkelt. Det kostar. Man får ge mycket.

När jag sökte lärjungaåret (den utbildning som består av Apg29 och Våga tro) hade jag räknat med att Kongo skulle vara tufft och att praktiken i en pionjärförsamling mest skulle bjuda på inspiration. Och visst har det varit en vår som gett inspiration och glädje. Och visst var Kongo tufft stundtals, men jämfört med Oskarshamn bleknar det. Jag hade räknat med en relativt enkel vår. Jag hade inte räknat med att jag skulle gråta för första gången sedan jag var typ tio eller med alla de där tillfällena då jag kände att nu går jag ner till havet och suttar min bibel och gör slut med Gud, inte därför att jag inte tror att det är sant (det vet jag att det är), utan därför att jag inte orkar mer. Nu kastade jag aldrig bibeln, och helt ärligt vet jag ju att jag inte skulle klara av att leva utan Jesus. Och att bli så svag att jag inte kunde hålla uppe leendet utan faktiskt var tvungen att släppa in människor i det där inre mörkret har faktiskt varit ganska befriande. Jag tror att Gud har utnyttjat det här året för att få växa i mig.

Och även om terminen varit jobbig är det mycket jag kommer sakna. Att leva så nära Jenny, Rebecca, Karl, Johanna och Gabriel som jag gjort den här terminen har ofta varit skitjobbigt (kanske delvis för att jag ibland önskat att vi levde ännu närmre varandra), men det har också varit fantastiskt givande. Även om vi kommer ses igen så kommer jag sakna dem alla något otroligt. Jag kommer också sakna de där tillfällena då någon plockat fram gitarren eller satt sig vid pianot för att spela lite lovsång. Jag kommer sakna andakterna. Jag kommer sakna församlingen, ledningsgruppmötena, ungdomarna och killgruppen. Jag kommer att sakna att få uppdatera bloggen (men det kanske man kan råda bot på). Och jag kommer att sakna Oskarshamn, som jag ganska tidigt kallade för världens ände (ett uttalande som jag fortfarande inte är helt beredd att ta tillbaka ännu), och alla fantastiska människor jag lärt känna där.

Men nu är det tid att blicka framåt. Vad framtiden har i beredskap åt mig vet jag inte riktigt, men det vilar i Guds hand och det gör att jag trotts osäkerheten känner mig trygg. Jag vet att jag kan lita på att han leder mig och min bön är att jag ska hitta hans väg (naturligtvis finns det dock tillfällen då jag önskar att han hade lite bättre framförhållning). Nu önskar jag er alla en trevlig sommar, och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand.

Med en hel massa kärlek och med önskan om Guds frid och välsignelse i ditt liv /Jonatan Forsling

I lördags hade vi församlingsdag i Baptistkyrkan ute på Mysingsö. Vi körde igång redan klockan nio på morgonen med en god ostfralla. Det blev en god start på dagen. Baptistkyrkans handledare Hans Sundberg kom för att undervisa om gemenskap och den förnyelseprocess som församlingen är inne i under dagen.

Det blev en riktigt härlig dag med vackert väder och solsken. Det är sådana här dagar på året som läget ute på Mysingsö gör sig som allra bäst. Det är verkligen vackert med utsikt över havet och grönområde så att barnen kan leka.

Egentligen var det tänkt att församlingshelgen skulle ägt rum på Eksjö camping, men på grund av att för få församlingsmedlemmar anmält sig blev det istället i kyrkan. På lördagarna brukar en vietnamesisk församling hyra Baptistkyrkan som lokal. På grund utav denna förändring blev det så att kyrkan var dubbelbokad under den här lördagen. Men, det blev så otroligt bra. Vi fick möjlighet att träffa den vietnamesiska församlingen och umgås med dem. De hade gjort i ordning lunch och vi hade förberett köttfärslimpa. Båda församlingarna samlades för att be för maten tillsammans. Vi ställde oss i en stor ring och alla fick presentera sig. Därefter åt både vi och vietnameserna en blandad lunch med köttfärslimpa, potatis och vårrullar. Smaskigt!

Och gemenskapen i de båda församlingarna fortsatte efter maten. Sofie, en av församlingsmedlemmarna hade förberett lite lekar. Folk i olika åldrar och med olika bakgrund ställde upp i olika stafetter och charader. Det blev mycket springande och skrattande, och det kändes som de två församlingarna lekte sig närmare varandra. Kul hade vi!

Kvällen avslutades med enkel korvgrillning och en liten kvällssamling på klipporna då vi höll en kort andakt. Det var en skön avslutning på en intensiv och härlig församlingsdag. För mig betydde det extra mycket att ha pratat med flera av de vietnamesiska kvinnorna. Flera av dem verkade intresserade av att komma till vår Öppna Kyrka på torsdagar för att lära sig mer svenska på vårt språkcafé. Jag hoppas verkligen att de dyker upp nu i veckan för att få sig en våffla och goda samtal.

Till något helt annat. Tänk, nu har liljekonvaljerna kommit till Oskarshamn. Vi har en stor bukett på vardagsrumsbordet som gör att det doftar ljuvligt i hela lägenheten. Härligt med riktig majvår!!

Jenny

Inte för att spä på hurtighets-måste-se-bra-ut-hetsen, men jag måste bara kommentera att jag är så himla nöjd med mig själv. Ingen jantelag här inte! Jag rör på mig. Regelbundet. Och mår bra. Hoppla!

Nåt bra med det är förresten att man kan få med sig godsaker hem till frukost. Tada!

yoghurt med nyplockad harsyra <3

Förra helgen hade jag finbesök av min David. Strosade längs Motala ström i solen, fikade, åt takeaway-sushi i soffan. Fint liv! Som väntat fick han x antal ”Men kan inte du flytta till Nrkpg, så kan Helena bo kvar”-frågor. Det gjorde ju mig glad i alla fall!

På gudstjänst i Vida

Vi jobbar på i rytmen med bönegrupp, gudstjänst, tonår och så där. Spelade minigolf med tonåringarna i lördags, jättekul!

Taggar för Shalom-tripp på fredag, det blir grymt. Ännu bättre om solen är med.

Idag ska jag till vårdcentralen för jag har ont i örat. Tråkigt! Jag kan hitta på typ tusen andra saker jag hellre skulle göra för 150 spänn, menmen.  Vi har ju i alla fall sjukvård…

kram Helena

Liljekonvaljer från gamla Ö gård

Ja börjar med förra veckan. Vi hade en man här på Öckerö som heter
Jay Bennett, han är på nått sätt involverad i UMU och han pratade på vårt
ungdomsbibelstudie och hade även en heldag i församlingen om bön. Fast de
visade sig att de inte alls var de han pratade om. De han ville få fram var att
vi skulle förstå hur mycket Gud älskar oss och hur lite vi kan göra för att
förtjäna den kärleken. Att vi inte kan göra något alls. Jag har nog hela mitt
liv haft lite svårt att fatta hur mycket Gud älskar mig. Visst ja vet de i
skallen och kan alltid svara att han älskar mig så ofantligt mycket mer än ja
kan fatta, men ändå har de nog aldrig riktigt landat i mitt hjärta. Det är
svårt det där. Men Jay visade oss en video som ja önskar att du ska ta dig tid
att titta på med.

Det är ett klipp om en pojke som föddes med en CP-skada och
doktorerna sa till föräldrarna att de kunde lämna bort sin pojke om de ville..
men de ville de inte alls. Efter ett tag insåg de att denna pojken var väldigt intelligent
och de uppfann en dator så att de kunde kommunicera med pojken. En dag frågade
pojken sin far om inte de kunde springa ett maraton som samlade in pengar till handikappade,
pappan sa till sin son, du kan ju inte springa.. men de konstruerade en
speciell vagn som pojken kunde sitta i medans pappan sprang och putte honom
framför sig. Så de ställde upp och klarade loppet. Ett tag senare frågade
pojken sin pappa om de kunde springa Iron Man som är det svåraste loppet i
världen ett triatlon. Titta och se hur pappan tar sin son igenom det…

Tänk dig att du är sonen och pappan är Gud. Se hur Gud får dig att
genomföra ett triatlon utan att du kan hjälpa till alls.

Så stor är Guds kärlek till dig och mig!

Annars har de hänt en del annat. Vi har varit på konfaläger med 34
av våra konfirmander. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå men de gick
faktiskt bra! Vi hade så kul och jag fick lära känna några av dem på djupet.

Tacka Gud för de han gjorde i våra konfirmander på lägret och be att de ska
stanna kvar i deras hjärtan..

Be också att Gud ska visa oss sin kärlek och att vi ska kunna ta emot den.

Nu är de inte lång tid kvar innan vi avslutar på Karlskoga.. men
på ett sätt längtar ja dit lite.. För jag saknad de underbara människor som
finns där.

Allt gott /Anna

Organisera och planera går bra, men kan jag älska, tjäna, och lärjungaträna?

Det är verksamhet att ha barnkör?! Är det verksamhet att ha bönesamling?

”Think outside the box” –gör jag verkligen det?

Kan scouting fungera som/vara/bli lärjungaträning?

Hur mycket organisation, årsmöten, ekonomirapporter, kommittéer, etc. behöver det finnas för att vara församling? Var går gränsen mellan nödvändig organisation och den som bara stjäl tid och uppmärksamhet från viktigare uppgifter?

Hur får vi samman alla generationer på bästa sätt?

Hur många av Sveriges kristna idag har tagit emot Jesus på ett läger?

Diskussioner och samtal väcker frågor.
Bl.a. frågor som de här, och tusen fler. Hur ska jag formulera dem? Och förhålla mig till dem? Och vad är svaren? Församling är svårt, och fantastiskt! Det är för väl att jag möter människor som tänker olika gentemot mig själv, som har annat med sig, och som ärligt säger vad den tycker när vi börjar prata, fundera, diskutera. Risken att jag tänker och gör som jag alltid har gjort måste krympa, för de här diskussionerna gör att jag börjar tänka. De får mig att fundera över varför jag tänker som jag gör, och varför jag gör som jag gör. Vad som är bra att behålla och stå fast vid, och vad jag bara skulle ta och kasta bort.

I alla fall, så tror jag att Gud kan göra stora saker i människors liv genom församlingen!

//Sara

På kvällen hade vi kalas med ungdomarna från oss och Östra Eneby kyrka, stort gäng! Midnattsmässa med sång, drama och stämning följde. Bra! Söndagen innebar eftermiddagsgudstjänst, som jag smet ifrån. Hem till Värmelandet på påsklov!

Goda dagar blev det, mest barfota i mitt älskade ”Bergfjalinga” i Köla, my hometown. Eller ja, homewood i alla fall.

Ett besök hos farmor och farfar, skogspromenad, fika. En shoppingtur till Karlstad och Jesus Christ Superstar med gamla men ack så goda vänner. Valborg, träffa moster, födelsedagsfirande. En heldag i soffan hos Davids föräldrar. Allmän avslappning.

Fantastiskt bra lov, trots att jag inte riktigt hann träffa alla jag hade tänkt. Man gör ju sällan det…
Något av det trevligaste var i söndags när jag fick förmånen att prata om Kongo på gudstjänsten och även hålla en apell. Nyttigt! Uppskattat och det kändes bra. Jag satt många timmar och förberedde, så det var ju skönt. Min bror och hans fru spelade & sjöng, så det var ett litet familjeföretag…

Att spendera tid med min älskade lilla brorsdotter var också kvalité nu under lovet. Skruttungen (13 månader) har mycket energi och vi har jagat varandra, ätit bullar och dansat. Det ord hon använder mest är ”kaka”. Skön inställning tycker jag.

Nu är vi tillbaka i arbetet, tillbaka i Hageby. Möte i onsdags, 27 personer tror jag vi var. Rickards amerikanske mentor predikade jättebra. Idag ska vi ha tonåringar hem till oss. Full fart! Slutspurten är här, och vi ska göra det mesta möjliga av den.

Be gärna för mitt humör och mitt tålamod, det sinar.

Stor kram //Helena

Jag önskar nästan att jag kunde säga att jag vantrivs i Oskarshamn. Då skulle jag ju veta att det skulle bli bra när jag kommer härifrån. Men så är det ju inte. Faktum är att jag på ett sätt längtat tillbaks hit och på ett annat sätt känner en viss ångest över det hela.

Spöken från det förflutna. Tankar som att man inte är omtyckt, att man inte hör hemma någonstans och att man bara är en belastning för sin omgivning. Funderingar kring framtiden. På ett sätt känns det bra och på ett annat sätt jobbigt att det enda jag längtar efter är ett annat liv. Inte det där livet jag kan få hemma i Degerfors. Inte heller den svenska idyllen (jag måste få tro att det finns mer att drömma om än Volvo, villa vovve), men ett liv i sann efterföljelse. I sann passion, för Gud och för alla hans älskade barn. Ett liv drivet av samma kärlek som drev Gud att kliva ner till jorden och lida och dö på ett kors. Ett radikalt lärjungaskap. Ett annat liv. Den typ av liv som gör att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade.

Ibland funderar jag på vad det är för en gud som låter oss må så här och leva i en sådan här värld. För några dagar sedan slog det mig att det är samme Gud som har skapat oss med en egen fri vilja och som klev ned från sin tron för att kunna vara med oss. Och han inte bara klev ned från tronen. Han inte bara levde i den här världen. Han fick utstå det värsta den har att bjuda på. I Getsemane svettades Jesus blod. Vilken ångest han måste ha upplevt. Han viste vad som väntade. Piskan. Korset. Att ta världens synd och förlora gemenskapen med Fadern. Och han gjorde det, inte därför att han var tvungen, utan därför att han vill ha gemenskap med oss. Därför att han älskar oss. I den gudens hand väljer jag att lägga mitt liv, vare sig jag mår bra eller dåligt.

I Johannes 13:e kapitel beskrivs den sista måltiden. Framförallt den 25:e versen har fastnat hos mig. Det står att lärjungen som Jesus älskade lutade sig bakåt mot Jesu bröst. Det slår mig vilken närhet lärjungarna hade till Jesus och jag tror att han söker samma närhet med dig och mig. Tänk att få luta sig bakåt mot Jesu bröst och bara vara. Det är nog där jag skulle behöva vara nu, få uppleva den vilan. Men det känns så svårt att hitta dit. Att finna ro. Att ta sig tid.

Det har varit härligt att få vara på retreat och att ha några lugna lediga dagar, men den vila jag känner att jag behöver har jag inte funnit. Nu är jag tillbaka i Oskarshamn och jag hoppas att jag under den här perioden ska hitta upp till Guds famn ännu en gång. Att jag ska finna vila och att Gud ska få fortsätta forma mig.

Innan jag avslutar vill jag också titta bakåt mot retreaten. Det var härligt att träffa de andra Våga troarna och våra retreatledare. Det är verkligen ett underbart gäng. Tystnaden var för mig inget speciellt. Jag är ganska van vid ensamhet och den kommer ofta tillsammans med stillhet och tystnad. Att för andra gången testa på tidebön bekräftade vad jag kom fram till första gången. Det är inget för mig. Jag kan inte konsentera mig på vad jag ber eftersom jag hela tiden funderar på längden på pauserna i bönen.

Det som verkligen fastnade hos mig från retreaten var dock något som hände innan jag ens kommit till Björkögården. Närmare bestämt på T-centralen. När jag stod där och väntade kom en liten man fram till mig. Han frågade om jag kunde ge honom en slant till en kopp kaffe och försäkrade att han inte var en missbrukare. Jag plockade fram min plånbok och rotade fram en 50-lapp som jag gav honom. Mannen sken upp och frågade: ”Får jag ge dig en kram”. Även om han inte såg så värst välvårdad ut tvekade jag inte att svara ja.

När jag tänker tillbaka på händelsen så tänker jag att jag gav av mitt överflöd. Och det var ju precis vad jag gjorde. Utan tvekan. De där 50 kronorna betydde ytterst lite för mig. Speciellt i jämförelse med att se glädjen i mannens ögon och med hans omfamning. Men även om de där pengarna inte betydde så mycket för mig så betydde de uppenbarligen mycket för den där mannen. För mig är det en otroligt uppmuntrande tanke. Att jag kan få dela med mig av något som betyder så lite för mig och att det kan vara en sådan otroligt stor glädje för någon annan.

Vissa kanske tänker att jag blev lurad. Att de där pengarna antagligen hamnade på systemet eller något liknande. Jag hoppas verkligen att det inte är så, men är det så är det ju inte så mycket att göra åt det. Vi kan ju inte göra allt, och det valet får i sådana fall stå för honom. Jag vill våga lita på människor. Som det är nu tror jag att Gud fick använda mig och att han fick använda den där mannen för att påminna mig om att små saker kan göra stor skillnad. Jag hoppas att Gud ska fortsätta använda mig under den här perioden. Jag är övertygad om att han både kan använda mig och skänka vila på samma gång.

Med all den kärlek jag kan uppbåda

/Jonatan

Retreat var det, för en vecka sen var vi hemkomna, och i full färd med att öva sånger inför långfredagens gudstjänst i Vidablickskyrkan, innan ett gäng tonåringar skulle inta lägenheten.

Alla former passar inte alla som vi en gång till får förstå, men retreat passade mig. I alla fall så var det något av vad jag behövde just nu, just då. Så här kommer en del av det som var mina tankar och känslor och upplevelser, av retreaten och tystnaden.

Att få prata av sig och vara i tystnad. Att vara ute i skogen på en härligt vacker och stilla plats, njuta av solen, naturen, vattnet och lugnet. Att alla var tysta tillsammans så jag inte missade något eller stördes av andras prat. Att bli omhändertagen och få lagad mat. Att några andra (fantastiska människor) tänkte på och ordnade allt det praktiska. Att sjunga lovsång. Att be tidebön och få goda minnen från musiklägren. Att be tidebön och tycka om det. Att då få hjälp med regelbundenheten, få i sig bibeltexter, och be urgamla böner som fungerar idag med. Att faktiskt känna Guds frid och närvaro. Att tänka många olika tankar och ha tid till att göra det ordentligt. Att försöka ta till mig att det är genom ”…Honom vi lever, rör oss, och är till…”, för jag lever inte på riktigt om det inte är igenom Jesus. Att inte längta alls tillbaka till praktikplatsen. Att be för varandra och bli bedd för. Att absolut vilja åka tillbaka till praktikplatsen för att göra och ge något. Att krama om sina vänner och förstå gåvan, styrkan, glädjen och lyxen i att ha dem. Att avsluta och tänka på nästa gång jag får vara i tystnad, eftertanke och stillhet, bön och lovsång, på en vacker plats tillsammans med goda vänner. Att önska att det blir snart…

Vi var ju på Björkögården utanför Norrtälje, och när jag pratade med mina föräldrar om att det var dit vi skulle talade de om för mig att jag varit där en gång tidigare. Då var jag knappt ett år. Och man kan väl säga att det hände något historiskt för mig där, jag reste mig upp för första gången i mitt liv.

Nu tänker jag på det och inser att jag fortfarande, tjugo år senare, är som ett barn. En liten vinglig ettåring som försöker stå och gå. Men det går sådär.
Bilden av Gud som en far är bra för mig, och just nu fungerar den kanske ännu bättre. Jag tror säkert att min pappa försökte vara beredd nästa gång jag ställde mig upp, för att jag inte skulle slå i ett bord som jag gjorde första gången… Och för att kanske ta mina händer och på så sätt hjälpa mig att ta några vacklande steg.
Pappa Gud behövs för att jag ska kunna resa mig upp, till att börja med för att det är Han som har gett mig liv. Sen finns Han där för att ta tag i mig när jag håller på att ramla eller slå i ett bord, eller för att ta mig i sin famn när jag har slagit i ett bord och ramlat. Och så är Han där när jag ska ta mina första vacklande steg, och när mina tusende, miljonte, steg fortfarande vacklar så är Han också där…

Jag är tjugo år och jag vill hålla pappa i handen.

// Sara

Det var verkligen gôtt att få träffa alla fina människor igen, vilken glädje! Kramkalas är ordet. Den kvällen var mest mat, mys och andakt innan vi sussade sött i våra våningssängar. Jag och O-hamns Rebecka återupplevde lite av Kongo eftersom vi delade rum. (Dock utan kackerlackor och andra kryp denna gång)

Under tisdagen inleddes vårt dygn av tystnad efter en förmiddags undervisning. Det kom att bli många, friskt mixade känslor under den tiden. För min del var det mest av negativa slag tyvärr…

Jag är van att vara tyst. Jag kan till och med säga att jag är bra på att vara tyst. Jag är väldigt mycket mer en lyssnare än en pratare i många sammanhang och trivs bra med det. Men under en tyst retreat som inte var självvald så blev det fruktansvärt.

Jag trodde det skulle vara skönt, men icke. Jag kände mig så borttappad och påtvingat ensam. Flashback till skoltidens ovalda ensamhet och tysthet, lite märkligt eftersom alla andra också var tysta, men så var det.

Sedan någon slags andlig prestationsångest över att man borde be så mycket, läsa så mycket Bibel och framförallt uppleva så mycket Gudsnärvaro under dygnet. När man då inte tycker sig komma ens en halv uns närmre Gud så känner man sig bara allmänt misslyckad. Särskilt när det tackas för ”allt som du gjort i våra liv idag Gud, allt vi fått vara med om” kollektivt.

Tidebön dessutom. Jag har provat lite förut men nu blev det så tydligt att det inte passar mig. Alls. Tro mig jag har full förståelse för att det funkar för vissa och att det är bra! Men att sitta och rabbla saker i bön som jag inte står för, det är bara dumheter för min egen del. Det påminner mig bara om när min teatergrupp hade genomdrag av våra manus.

Usch nej, mycket ångest och elände som återvände från förr var vad jag upplevde, och det är inte från Gud, så mycket vet jag. Det var säkert en fantastiskt bra retreat efter alla regler, och det är kanske dumt att skriva sånt här, men jag vill bara visa att så här kan det uppfattas. Retreat passar verkligen inte alla.

 Det var oerhört trevligt att träffa alla, brottas med min älskade broder Eas och andas skogsluft, men annars måste jag säga att jag var glad när vi äntligen var på väg därifrån, hem till kära gamla Hageby.

Tack&förlåt

//Helena